Spänner fast sista knäppet på flytvästen o går bort mot bryggan där roddbåten ligger. Hund o förare längst fram samt en för mig okänd kvinna sätter sig oxå i båten och greppar de slitna årorna. Jag kliver i längs bak för att styra rodd men framförallt titta på hur hund o förare jobbar. Vi ror längst den torra vasskanten, vattnet är grumligt brunsvart. Årans slitna blad är rött... Allt är stilla så även vinden. Vi vänder och ror längs vassen och rakt över den lilla viken mot nästa vasskant. På stranden står det lite här o var folk som följer oss med blicken. Någon går på stranden med två mindre hundar som hunden i båten håller koll på men så vänder hunden nosen, det kommer vind från land och hunden lyfter huvudet o doftar in, vänder ner nosen mot vattnet o börjar pipa smått. Man känner hur hunden ändrade sin intensitet från att kollat in hundarna på stranden till att lägga all fokus mot vattnet. Så avtar hundens intensitet mot vattenytan så vi vänder och ror tillbaka. på samma ställe får hunden intresse igen som återigen avtar efter ca 2 meter, vi vänder för att släppa ner en markeringsboj. Årans röda färg gör att jag ser röda fläckar överrallt, En röd parkas är en ledtråd vi tidigare fått information om i försvinnandet...
Åter på land nu i väntan på att dykarna ska bli klara. Andra grupper av människor hade fått områden längst vattnet som skulle kollas av.
Så får jag anrop på radion att komma med avspärrningsband bort mot andra hållet. Hämtar rullen o tar mig i terräng av hagtornbuskar samt träskliknande mark bort och över berget. Där framme står sökgruppen som visar vilka träd jag ska ha som avspärrningszon.
När jag kommer tillbaka så reflekteras jag över hur människorna ändrat sig. De som tidigare stått i grupp är spridda över den i övrigt kalla och snöklädda stranden. Jag fortsätter bort till bilen för och lämna rullen med avspärrningsbandet. Jag känner hur de anhöriga vill ha ett svar men vem är jag att ge det? Jag nickar på vägen tillbaka och säger som det är att en person är funnen men det är ingen som vet om det är rätt. Fast man kan ju ändå tänka vad skulle det annars vara?! Jag går bortåt och tänker att jag kanske ska lägga tillbaka båten eftersom vi inte ska ha den mera. Stannar upp och åter tittar på människorna som rör sig på stranden. Någon är ledsen och gråtet borta vid trädet, nån annan pratar i telefonen. Allt känns som en dålig pjäs med ett dåligt slut. Dessutom på annans bekostnad för att iallafall jag vill titta på hur en likhund jobbar.
De anhöriga visste någonstans hur detta ändå skulle sluta och det känns ändå bra, för trots allt vill man ändå veta, få bekräftat, ta det där sista avskedet, på riktigt som alla andra.
Få ett slut!
Jag rodde iallafall ut och tog upp den boj som vi la ut på hundens markering.
När jag kommer tillbaka frågar jag om båten ska läggas upp igen. Men jag skulle ro ut den ena dykaren till den markerade platsen för det kan tydligen vara en rätt markering, ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar