Tänkt både en & flera ggr under dagen på alla oss som idag tagit ett farväl på ett eller annat sätt av en vän. Av rent tillfälligt tillstånd har jag idag tapetserat en fondvägg med döskallar i glittrigt silver & svart. Funderat över livet & hur det kommer sig att bitar faller på plats medans andra saknas.
En annan tjej som tar tanke ibland är den som jag som 13-åring utmanade ödet med genom att sätta varandras fotsula mot fotsula. Skrönan sa nämligen att gör man det kommer någon av oss att dö. Vi skrattade gott åt hur tokigt det var & att vi minsann inte är rädda för döden. När sen sommarlovet var slut & vi åter skulle träffas med att börja högstadiet i ny skola så fanns hon inte där. Då jag själv som den husvagnsunge jag var inte haft nån koll på något under de veckor under industrisemestern då det kuskas land & rike runt fatta jag inte riktigt läget.
Begravning fattar man inte riktigt heller så mycket av då min tidigare erfarenhet var min farfars som jag ändå inte fick gå på då jag ansågs för liten. Jag var mest då som 11-åring mest nyfiken på huruvida man verkligen är död eller inte. Nånstans så tror jag ju inte att man är skitdöd utan bara lite typ...
Jag vågade aldrig berätta för någon om hur vi jämnförde våra fötter! Varför dog inte jag? Ja så här i efterhand har jag mycket väl fattat varför det inte blev jag! Vem skulle annars styra i gruppbostaden?!
Den som idag fick sin sista resa är lite samma som min upplevelse som 13-åring. Vild & galen på ett sånt sätt att man ändå inte är förvånad! Vem skulle det annars var som är så modig att smita undan livet lite före bara för att få sista ordet? Eller för att inte själv bli sisten kvar!
Inte konstigt att man blir både arg & ledsen när man inte fick säga det där sista...
Så typiskt att de alltid får sista ordet hur man än gör <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar