Retard!

Så sitter han där! Stolt, högst upp på berget. Påminner om en porslinspanter, fast brun då... Wilda Schäfern kommer som ett skott när jag står i dörren & ropar. Februarivädret känns november. Drar kallt & fuktigt längst tröskeln över mina nakna  fötterna & vidare in i köket. KOOOOMMM ropar jag likt en operasångerska i mitt försök till att dölja min svarta tanke över hur jag ska behöva gå ut för & peta till fanskapet för att få igång cirkulationen mellan öra & hjärna.
Skiter i han & drar igen dörren!
Fina Schäfern står brevid & tänker samma som jag... Ja han e fan inte rädd om livet. Vet inte vad som hände men plötsligt finner sig Retard på andra sidan dörren & genom det knottriga fönstret i dörren syns det att han är tillbaka på samma planet som jag & Döden. Svansen går jag öppnar dörren & hade Retard kunnat prata hade han antagligen sagt Heeej! Här e Jaaag! som bara han kan med svans, tassar, smackande & resten av den bruna kroppen..... Är det nu man ska berömma fanskapet??