Jobbar natt ibland som personlig assistent. Perfekt då man kan jobba i lugn & ro, ingen skola som ringer & frågar om & när sonen tänker komma och de andra barnen sover så telefon är ju nästan helt död. Kan man tro! 01:00 ringer den och på displayen står det HEM oftast så ringer ju barnen på sina mobiler så jag ser VEM som ringer... Mannen jobbar natt... Jag kan ju inte svara eftersom hela huset sover & jag vill inte väcka den björn som sover. Slänger iväg ett sms till sonen som jag antog det var då han som oftast inte sover på nätterna, inget svar... Smsar mannen att han ska ringa hem och kolla vad fan som händer, inget svar. Nu känner jag lite hur blodtrycket sjunker, jag blir kall om näsan och fingrarna segar sig över mobilens funktion för att skicka ytterligare sms till min äldsta dotter med en fråga om hon är vaken. Hon svarar! För faan ring hem och kolla vad som händer! ok kommer det tillbaka och jag känner en smått irritation av att hon inte ringer på EN GÅNG utan ödslar tid på att okeja det förbannade smset... sen dum som jag är så smsar jag och frågar vad barnbarnet har för klädstorlek varpå hon skickar samma sms om stl 80 2 ggr.... ring hem skickar jag igen, hon svarar att barnbarnet börjar växa ur 74 nu. Men för i helvete! smsar igen och frågar om nån svarar hemma. Det har nu gått 5 minuter men jag uppfattar det som en hel evighet och jag funderar över återigen om det är som så att sonen är sjuk och måste till sjukan alternativt att huset brunnit ner och det enda som är kvar är den förbannade hemtelefon och sladden till telefonstolpen....................så kommer svaret! Jag citerar:
Det va Victor som undrade hur man gör dressing till sallad. Nästa sms sekunden efter lyder:
Men nu är det försent för han har tydligen redan gjort det å det blev tydligen äckligt.
På dessa max 6 minutrarna så har en blondinmorsa hjärna fått ihop ett scenario till en hel Tarantinofilm! Sjukt förbannad blir jag fast den ilskan handlar egentligen om att jag målat faan på väggen i onödan, fast jag vet ju ändå aldrig... Förbannad för att det sliter på kropp men framförallt psyke samtidigt som jag ska tänka att han är 17 och klarar sig själv. Ja det enligt samhällets krav och normer men på riktigt i min värld och i sonens värld så är det inte så. Kvittot på det fick jag vid sista besöket på sjukan där dom mäter hans HbA1c som det heter där man får fram ett medelvärde på senaste tidens blodsocker... Ingen vacker syn för hälsan med 12,4 i HbA1c
Jag har varit borta i 2 veckor där han slapp mitt tjat, innan låg detta skitprov på 10,9 som egentligen inte heller är skitbra men... Sen att han luktar som han gör, gör ju att tankarna skenar & allt blir galet. Han blir dessutom skitless, iiiigen, på sin eländig jävligt hysteriska morsa! Va faan jag är ju 17 & klarar mig själv. så nu är samarbetet på topp! allt jag frågar eller påstår så får jag svar likt en 3-åring som han tycker jag behandlar han som. Det gör egentligen inget men som 3-åring kunde jag ha tagit han under armen & lyft in han där jag vill ha han, i sängen, på trappan för en utvisning eller bara tvångsgulla med han på soffan... Det går inte längre då han är 1:84 lång med skor i stl 45...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar