olycklig lycka

Har idag varit till sös för att kolla att sonens diabetes är bra. Konstigt nog så var allt så himlans bra trots att han äter för mycket godis, struntar i mellis, äter frukost försent, idrottar för lite eller inte alls kan man säga för min son han är en riktig datakille.... Det största problemet var nog att mamma tjatar för mycket. Men nu har vi kommit överrens med hans sjuksyrra att han ska fortsätta som han gör men försöka tänka på vad han äter & ta insulin så det räcker & det bästa av allt var att mamma även ska fortsätta tjata! Magnum mandelglass kan han oxå äta bara han tar en halva insulin till det. LYCKA! Annars så hade jag en plan B & det var ju att jag äter glass & sonen tittar på.

En annan sak som är mindre lyckad är att vi även fick veta att den doktor Anna som han har inte längre finns. Hur kan en doktor gå & dö? Visst hon var inte 25 men ändå. En mycket trevlig kvinna med en energisk aura där hennes kunskapsbrunn verkade vara hur djup som helst. Det som jag kom att tänka på först var den gången hon ville veta hur långt i puberteten som min son kommit. Ha ha, det var ju så underbart roligt! Min son ville inte alls prata med nån doktor om hur han såg ut "där nere" Så jag tog min chans & smet ut för jag tänkte att detta får de två reda ut själva. Det gjorde dom oxå för doktor Anna hade bilder där sonen kunde peka på vilken som mest stämde överrens med honom själv. Doktorn trodde att det var bättre än att själv dra ner brallorna... Jag är ju inte den som retas heller...
Dessutom ingår han i en studie där man försöker att vaccinera mot diabetes & det var doktor Anna & en doktor till som håller i den studien... Så i dagsläget vet vi inte hur det slutar. Studien tar jag för givet att det kommer att ordna sig, men ändå!